Verner Anderssons nedteckning om: 

 En episod som hände min far. Jan Andersson år 1896 

Än Jan Anerssa var vid den här tin ägare till Grannäs. Efter slåttanna, i slutet av Juli månad, var han ut på gårn. Han fick då si en häst på Robert Åströms holmen. Hä jer en holm ca 30-40 m från Storön. Han tyckt hä var konstit att hästen var på holmen, men han tänkt en Robert ska väl rest upp na legd, sä hä var väl int nått att bry sä om.  Men sä fick han si att hästen for uti träske å börje simma mot Bäckmans holmen, då försto han att hä var en Älg.

Han sprant in å to hagelbössa, en 24 kalibers. Nedi väska hadd han na Remington kulen. Han grävd ut na hagel borti ä hagelskott å hedd in två kul diti papphylsa.  Sä ömsom sprant han å ömsom kröp han  nedi dike ne mot sjön längst ä skift än Rubin Wallin nu hav.  Där vort han liggen flåsande å koxe ne mot sjön på älgen som kommä simmande. Da älgen kom mot lan, å hä vårt grunt, börje han gå på botten, han stannä å skekt av sä vattne, sen fortsättä han mot lann. Men sä fick han känn vere borta-n Jan,  å da stannen han å skull åsta sno uti vattne igen. 

Än Jan-Anersa vänte int längre utan sekte mitt i bogen å sköt. Hä tog da no, tykt han, för han såg hä sprutä blon. Men Älgen for uti vattne å simmä ut på djupä, å-da  levre sä kulhåle igen. Han simmä mot Libärjä, rätt åt timmervältom. 

Än Jan Anersa sprant hem. Sa åt käringa, a Ida, att sprint ne dell båten. Själv sprant han å haspä fusä, där han visst piga va, han ville int ha nager vittne. Sen sätte han iväg ne mot båten, å uti sjön ve båten å etter Älgen.

Bägge tjvåen rodd sä vattne skumme sä.  Mitt mella Garnnäslanne å Li-sviom, hinne dom opp Älgen. Än Janne rettä dell sä i båten, å sköt två hagelskott åt öga på Älgen, men Älgen hadd en sä stor hornkron att hä skrapa bara, å inge hagel to ini öga på älgen.

-Ve jetta ro atti älgen, sa en Jan Annersa åt a Ida.  Da dem for komma atti Älgen sä fröstä han å blåst sä kärringa vårt rädd. Hon vårt sä rädd sä hon for mönni då han rodd. Men da svorn dell sä matt hart att hon gatt böri ro. Å da man kommä åt-in sä hoppä-n Jan Annersa oppå  manken på Älgen å to opp slirkniven, men kniven var sä kort, sä hä gick int stick ihäl-n. Da skar han å halssenan sä skalln for ner i vattnä å da drunknä Älgen. 

Nu var älgen dö, men hur skull de få-n hem.  Ida hade en hemvävd kjol, den skar-s sönder i breda band, av den gjordes ett rep som fästes mella Älgkornan och båtens akterkrok. Så togs Älgen på släp dell Grannäsudden. De rodd in där hä var mycket säv och rör och drog in och gömd älgen så gott hä gick. Sen gick de upp på gårn och låtsä-sä att dom hadd vyri å hämtä båtkrokar dell en ny båt.  

I huset var pigan bort. Dem hitte-na i fusä, arg som ett bi. Hon skulle veta vem som haspä dörren. Barna nekt att de hadd gjort hä, å än Jan Annersa sa:

-Du ha ju int fyri ill, å hä du int hinn i dag få du göra i morron. Men hon gav sä int, utan sa att om ingen å barna to på sig skulden, så skulle alla ha stryk, och skull ingen vilja verkställ straffe så skull hon själv göra-nä. 

Än Jan Annersa fick ta onga med sig ut å oriv klea på dom, sen kommä-dem in och grint, å a Ida fick trösta och törk tåren. 

Ida skrev ä brev på en papperslapp åt knäkten Erik Wiklund-Käck,  där-n Jan Annersa ville ha hjälp med na virke på udden. Han skull ta båten och ro utefter strandkanten tills han träffä-n Jan-Annersa. Hon skrev att hä no skulle val sent, så dom skull int oroa sig. Äldst stinta, a-Anna,  fick gå med breve. 

Ja, så vårt Älgen styckad och saltat i en stor tina, som gömdes under höje i en ladu. Hä slaktades också en kvig på gårn, som saltades å som senare röktes tillsammans med Älg-köttä.   Hä vart mang goa mål båder för-n Erik Wiklund-Käck och n Jan-Annersa. 

-Å detta är visserligen sant, slutar Värner.  

Ps: Pigan var Astrid Lindbergs mamma Maria Lindberg.

(Jan Andersson var mor Emys morfar)

 

 

Historien inskickad av Sven och Britta Lindgren